Efter lång förberedelse åkte 11 karatekas ifrån BKK till Tokyo för att medverka på det årliga tekniska seminariet organiserat av vår huvudstilorganisation. Safko Sensei och Andreas Strömbom var där året innan och visste vad vi andra nu skulle få uppleva samt organiserade dedikerade pass för att träna inför resan.

Resan tog drygt 14 timmar och vi landade onsdag lunch. Första utmaningen var att hitta till hotellet och vi hade många förslag på hur det skulle lösas, men det löste sig till slut och vi blev inkvarterade på Sakura Hotel i Ikebukuro. Efter en snabb, stående, lunch så lyckades vi bekräfta att det blev en träning samma kväll hos Okumachi Sensei (6 Dan). Det var en utmaning att hitta dit, då Tokyo är väldigt stort och det är stora avstånd vart man än skall ta sig. Vi skulle till Yokohama och det tog nästan två timmar att ta sig dit och det var ett kärt återseende att see Okumachi Sensei igen. Vi hade hört talas om att dojos i Japan oftast inte är uppvärmda och det visade sig vara sant, och kändes in till benmärgen. Någon uppskattade det till 10 grader och vi nordbor var de som knorrade mest medans de lokala karatekas tränade på som vanligt.

På torsdag och fredag hade vi långa tränigspass under dagen hos Shimura Sensei (7 Dan) och Kobayashi Sensei (7 Dan). Det var en varm och fin Dojo och vi var ca 40 karatekas ifrån flera olika länder som var med. Det är kul och viktigt att lära känna andra och det ger mycket tillbaka genom att man får spontan feedback och tips på vad man gör fel och behöver korrigera.

Vi tränade även ett kvällspass på torsdagen i en annan Dojo med Shimura Sensei.

På kvällen hade vi middag med runt 25 personer och fick igen tillfälle att lära känna karatekas vid sidan om karaten – fast denna gång över mat och öl (och förstås lite sake).

Japanerna är extremt gästvänliga och hjälpsamma. Vem man än frågar om vägen så tar de sig tid att försöka förklara (inte alltid på så bra engelska) och man känner sig väldigt säker och trygg. Vi såg nästan aldrig någon polis men det var ordning och reda överallt. Inget skräp på marken och alltid ett leende på alla arbetare även om de t.ex. står en hel dag för att med sina vita handskar visa att trottoaren svänger och önskar en trevlig dag.

På lördagen och söndagen var det äntligen dags för höjdpunkten och det tekniska seminariet på våning 8 i Ikebukuro Sports Center. De mest meriterade och högsta positionerna inom JKF Wadokai ledde olika delar av passen. De var grundligt uppdelade i ställningar, grunder (Kihon Waza), Kihon Kumite och Kata. Tyvärr pratade de så mycket att den stackars översättaren inte fick en chans att översätta någonting, så det var en  liten besvikelse då mycket kunskap inte kunde överföras. Det var också ont om plats (över 120 deltagare ifrån 12 länder) och det var svårt att kunna utföra en kata utan att ständigt behöva flytta sig så man inte kolliderade med andra. Nivån var den allra högsta och det fanns katavärldsmästare med som deltagare. Tanken med seminariet är att visa hela Wadokai registret ifrån A-Ö så att deltagarna kan ta med sig det hem och instruera rätt samt dela med sig så att vi alla utför teknikerna på samma sätt. Förutom alla grunder så tränade vi alla Kihon Kumite, alla Pinan kator samt Kushanku, Naihanchi, Seishan, Chinto, Niseshi och Wanshu. På lördagen var det Dangraderingar (3 Dan och uppåt) och det var endast 20% som klarade sig – och det var inga dåliga karatekas. Panelen, ledd av Tagaki Sensei (8 Dan), var ytterst noggran. Hastighet och Kime är nyckelorden. På söndagen var det även instruktörsgradering och då verkade kraven vara ännu högre – 110% och inget mindre accepterades. Ytterst få klarade sig igen.

På måndagen hade vi ingen träning utan passade på att se oss om i Tokyo. Tack Andreas Safko för en bra mix av sevärdheter du tog oss med på.

När vi skulle resa hem kl 4 på tisdagsmorgonen så var tunnelbanan stängd. Det fanns en lite kur med ett par poliser som vi frågade när ’subway’ öppnar. Det talade ingen engelska och alla 5-6 poliser försökte hitta ett svar varav en polis sprang tvärs över torget för att läsa på dörren till sandwish affären Subway när de öppnade. Då hade de andra poliserna och vi förstått att vi inte letade efter an sandwish utan tunnelbana och vi alla skrattade när den springande polisen kom tillbaka. Igen ett exempel på deras otroliga gästvänlighet och innerliga önskan att alltid vara tillags. Det slutade med att två av poliserna eskorterade oss runt en byggnad för att visa oss en tunnelbanestation som hade öppet så att vi kom iväg till flygplatsen i tid.

Det är svårt att sammanfatta en lång vecka med så många timmars tränande i några få ord. Det var nyttigt att få se de bästa och veta var ribban ligger och få nollställa sig själv och än en gång komma till insikten att vi måste träna mer, mer, mer. För de flesta av oss är ju detta en hobby och inget professionelt yrke eller tävlingssattsning – så man får lägga sin egen ribba och justera på vägen så att man också inte glömmer att det också skall vara kul.

Arigato gozaimasu – jikai made

Daniel Wennergren – Februari 2018